Lite osäker på om detta är ett inlägg som egentligen bör skrivas... men det är ändå ett försök att sätta ord på känslor och sortera intryck.
Har ni någon gång upplevt att se fram emot någonting, uppleva det där som ni sett fram emot under kort och intensiv tid, känna er fullkomligt omvälvda, och komma ut på andra sidan och känna er helt... tomma?
Kanske har jag helt enkelt inte landat riktigt efter 3 dagars intensiva utbildningsdagar. Alltså verkligen intensiva. 7 timmar/dag om ett träningspass/en träningsform. Många nya människor, att har testat sin egen kropp, och utvärderat andras tester. Beundransvärda förebilder, som kan det där med att nå ut till en grupp och få varje individ att känna sig välkommen och sedd. Så mycket visdom, förklätt i gruppträningsinstruerande. Saker som jag kan ta med mig till andra delar av livet. Att välja glädje, att vända något jobbigt (fysiskt som psykiskt) till något bra. Vikten av att vara värderingsfri i möten, och människors inneboende potential. Man kan inte döma någon annan. Översätter visdom till riktlinjer för mitt eget liv...
Nu kanske jag är ensam om att dra paralleller till andra delar av livet av det vi lärde oss. Men någonting gjorde att budskapet gick rakt in i hjärtat. Så mycket inspiration att leva som jag lär. Frustration för att livspusslet (vardagslogistiken) är svårt nog att få ihop, utan ytterligare småprojekt som jag vill kasta mig ut i.
Jag kände mig omtumlad, och tom när jag klev in genom hemmadörren igen. Ute ur min FM-bubbla, tillbaka i världen utanför. Olandad och lämnad åt mig själv. Med en ny vecka att ta tag i, med nya logistikpussel och en avhandling att skriva. Och jag frågar mig frågan som bara jag har svaret på: Hur BRA vill JAG bli?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar